Jag hade inte

Någon skoltid som var speciellt rolig. Jag var utsatt för mobbning i hela låg -och mellanstadiet från åk 1-6. Min mamma kämpade hela tiden för att det skulle bli bättre, men vad hjälper det när till och med lärarna hjälpte till att trycka ner en? Det enda jag minns från mina utvecklingssamtal är att jag var så blyg att jag fick skylla mig själv, jag var överkänslig och överdrev allting enligt dem.
Aldrig någonsin var det en lärare som stod upp för mig och såg till att det blev bättre. Kanske därför de kan få så bra omdöme kring antimobbning? Minns att jag vid ett tillfälle fick skulden för något som jag inte gjort, jag sa att det inte var jag men lärarna gav sig inte förrän jag bad om ursäkt. Jag bad inte om ursäkt, jag sa till tjejen som skyllde på mig att jag aldrig ber om ursäkt för något som jag inte har gjort.
På gymnastiken skulle man klara olika moment som sedan fylldes i på ett papper, jag vet att jag klarade av många av momenten, men läraren fyllde aldrig i mitt papper så jag klarade inget alls. Höjer sådant självkänslan hos ett barn? Eller att man alltid lät de som var mest aktiva fick välja lag och man alltid blev vald sist?
Vad har skoltiden gett mig egentligen? Inga vänner i alla fall! Att alltid vänta på att bli huggen i ryggen av nya människor man lär känna! Inte kan man lita på någon? Har varit lättare att hålla mig inom min egen sfär än att bjuda in någon, tog flera år innan jag kunde lita på att David faktiskt inte var tillsammans med mig för att sedan bara såra mig.
Under skoltiden verkade jag kanske tuff många gånger, som vägrade visa hur jag egentligen kände när man fick sårande kommentarer. Jag stod gärna upp för mina "vänner" (ingen av dem finns kvar i mitt liv idag) men ingen stod upp för mig, inte ens jag själv. Men jag hade kanske gjort mig förtjänt av det?
Varför slutade mobbningen i 6:an? Jag blev arg! Jag frågade rent ut vad som gjorde henne (min plågoande) bättre än mig? Vad var skillnaden mellan henne och mig? Ingenting antagligen för jag fick vara ifred efter detta.
I skolan var det också viktigt hur man gick klädd, det skulle vara rätt märke. Jag minns när jag fyllde 11-12 år och hade fått ett par WCT-byxor och en knall-grön tröja i födelsedagspresen av mina föräldrar, då kommer en av killarna från klassen fram och ropar tillbaka till resten av klassen att det var rätt märke. Sedan var visst tröjan inte äkta eftersom den höll färgen bättre än en annan tjejs tröja. Sedan att det var så att min mamma skötte tvätten på ett annat sätt förstod ingen då...
Skulle något av mina barn utsättas för minsta lilla uns av mobbning skulle jag slåss för dem! Ingen, absolut ingen förtjänar någonsin att må illa eller ha ont i magen varje dag man ska till skolan!
Sedan har jag kanske inte alltid varit så snäll mot andra jag heller och det har jag bett och ber om förlåtelse för! Ingen är perfekt men man kan ändra på sig om man vet vilka fel man gör! Jag vet ju också idag vad det berodde på att jag var som jag var och är som jag är! Jag är väldigt osäker på mig själv och har svårt med tillit, jag får jobba på det och DU får arbeta med dig själv.
Hjälp till genom att hjälpa en som du ser behöver dig! Var aldrig tyst, stå upp för alla! Visa att du bryr dig! Var en god vän!
Kramar från en ny och förbättrad Frida!