Sjuk

Fick plötsligt frossa och feber i eftermiddag, vet inte vad det beror på men 39 graders feber har jag i alla fall... Nu är jag parkerad i soffan och väntar på maten. Tur att jag har min underbart omtänksamma make, vad skulle jag ta mig till utan David...Lägger in en bild på min lille Theodor från sommaren 2009

Jen

ligger här i mitt knä och ser ganska nöjd ut. Jag hoppas att hon går med på att ta det lugnt idag för jag känner mig riktigt trött. Dels för att jag knappt sovit något i natt och dels för att jag vet hur trött jag kommer att vara under dagen. Först hade Jen svårt att komma till ro, hade kanske ont i magen. Sen var Theodor upp och lekte med sina robotar, sen amma, sen vakna igen klockan 6 för att Theodor sovit färdigt och ville leka. Jag hoppas verkligen att Theodor vill vila en liten stund sen...

Igår vräkte det ner snö igen, inte lika mycket som i helgen men ändå... Nu snöar det igen... Inte bra. Jag röstar för en dag inne idag. Har lovat Theodor att vi ska baka något idag så det är enda måstet på schemat.

Ha en härlig tisdag allihopa

Snö, snö och åter snö

Var ska man lägga all snö egentligen? Man kan ju skotta och ploga i det oändliga men vart ska man lägga snön då? Vallarna är så höga nu så man ser inte ordentligt när man kör bil. Nog för att jag gillar vinter och snö men det får ju finnas gränser med hur mycket snö vi ska få. Tycker att det räcker nu. Det enda bra är att folk har något att prata om ett tag nu...

Lägesrapport här från Nissafors då:
Igår fick vi besök av en av Davids kompisar, det var trevligt. Satt och pratade hela kvällen och han lekte med Theodor som blev jätteglad att någon ny ville leka med honom. Idag så har Theodor varit ute tillsammans med David och skottat, sen gick jag och la mig och sov en stund med barnen och det var verkligen välbehövligt. Under tiden var David iväg till Gnosjö och handlade lite helggott och lördagsgodis till Theodor. Nu ska jag laga middag och ikväll blir det till att kolla på melodifestivalen. Tänkte att jag och David skulle äta varmamackor ikväll. Imorgon hoppas vi på fint väder för då ska vi ut i naturen och grilla korv, måste bara hitta ett ställe där man kan gå med barnvagn i så fall... Fast å andra sidan så kan jag ju ta Jen i bärselen kanske... Vi får se vad det blir. Så med andra ord så har vi en lugn helg där vi bara njuter av vår lilla fina familj. Det är underbart att vara jag idag =)

Trevlig helg på er!

Oj,oj

verkar som att jag har trampat på en öm tå... Eller kanske fleras? Jag skriver här i min blogg det jag tycker och tänker om saker och ting. Jag har aldrig sagt att jag är perfekt eller att jag kan hålla koll på Theodor till 100% men jag gör så gott jag kan. Den incidenten då han klämde sin tumme så gick jag faktiskt efter honom bara sekunder efter att han gick ut ur rummet. Tyvärr hann jag inte till ytterdörren innan han klämde sig, jag har heller inte påstått att detta var någon annans "fel" än mitt eget att han ens hann dit ut. Och Nej, jag satt inte och fikade och skvallrade när detta hände.
Jag står fortfarande fast vid att vissa föräldrar som varit på Vuxen & Barn inte har koll på sina barn, alltså inte sagt till när de faktiskt varit ELAKA mot de mindre barnen. Sen får du som nu kände dig träffad av detta inse att det är skillnad att vara under 2 år och att kanske vara 6 år! Jag har alltid tillrättavisat Theodor när han gjort något som han inte får för att han sen när han blir 6 år ska veta vad som är rätt eller fel när han är bland småbarn. Det är mitt ansvar som mamma att styra honom på rätt riktning och inte skylla på andra när jag själv gjort fel. Att Theodor sen skulle ha kört dockvagn på andras barn är ju ren och skär lögn!Har ju tagit bort vagnen från honom eller också styrt honom åt ett annat håll när han lekt med de andra barnen, just för att skydda de ännu mindre barnen. Theodor har också fått lära sig att man säger förlåt OM man gör illa någon annan vare sig det är med mening eller inte. Om ens barn inte kan det så kan man nog inte det som förälder heller.
Jag tror faktiskt inte att en endaste mamma har tvingats flytta på sitt barn för att just Theodor leker. Men har man det så ber i alla fall jag om ursäkt även om jag anser att det finns barn som lekt vildare lekar bland de små än vad Theodor gjort.

En sak till idet här, skriver man en kommentar anonymt så är man bara en fegis som vet att man är en av dessa som har varit en oansvarig mamma som just suttit och skvallrat vid fikat istället för att ta hand om sitt barn. Jag skriver i alla fall i mitt eget namn och står för vad JAG tycker.

För er andra som undrar så har jag visst fått en arg kommentar på min blogg för att jag anklagat mammor för att inte visa sitt ansvar bland andra barn. Jag kan ta detta, men man får ju räkna med att jag reagerar och försvarar mig.

Ofattbart

Vad en del får lida i livet. För en tid sedan så läste jag en bok av tre cancersjuka kvinnor. Alla de här har skrivit bloggar som jag har läst och följt. Två av de tre är idag inte i livet längre,en av dem dog när boken skrevs,en kort efter att boken blev färdig. Men den tredje kvinnan har levt och kämpat mot sin sjukdom fram tills nu. För bara en vecka sedan fick hon och hennes man beskedet att nu finns inget mer man kan göra. Då hennes lever var angripen så har den nu när hon inte medicineras längre börjat släppa in alla gifter i hennes blod så de kan ta sig till hjärnan. Så fruktansvärt. Tänk vad fort det ändå går nu när hon fått veta att det oundvikliga ha kommit. Kan det vara så att hon både fysiskt och psykiskt är redo och kroppen "gett upp"? Jag lider med hennes man och hennes barn som varit tvungna att genomlida sjukdomen. Hela tiden när jag följt hennes blogg så har man ändå upplevt hopp för henne,inte för att hon själv uttalat sig om hopp inför framtiden,utan för att hon alltid skrev så öppet om sitt liv. Hon har påverkat så många människors liv genom att just skänka dem hopp och gett oss en mer ödmjuk syn på våra egna liv och en tacksamhet över livet. Jag menar, jag som varit och är till och från mycket dålig med min värk har fått en tacksamhet över att jag ändå inte är dödligt sjuk, min familj får ju lida när jag är dålig, men jag kommer inte att dö ifrån mina älskade barn på grund av den. Jag känner hopp inför framtiden mer än jag gjort tidigare. Jag kan aldrig förstå hur denna kvinna känner eller tänker idag när hon ligger hemma i sin säng och bara väntar på slutet,det är jag tacksam över. Jag kan aldrig förstå hur hennes man och barn känner i detta nu,men jag lider med dem och de finns i mana tankar. Även i detta nu tror jag många ändå känner hopp för henne att hon ska klara sig ett tag till från det ofrånkomliga. Så jag vill bara tillägna detta inlägg till denna fantastiska,starka kvinna.

En mycket händelserik dag idag

Och det mesta hade jag kunnat klara mig utan. Dagen började bra trots att jag hade haft en mindre bra natt med lite sömn. Klockan 11.45 skulle jag på BVC med Jen för de ville göra en bedömning av hur gul hon är i huden,var hon mycket gul så ville de att hon skulle in på barn i Värnamo,men jag kan lugna med att det såg bra ut idag. Men precis innan jag ska börja bege mig från kyrkan och Vuxen o barn med Jen så får jag en mysko känsla att jag bör kolla Theodor. Jag går ut ur rummet lagom för att se Theodor på väg ut ur kyrkan,jag ropar på honom och han stannar och vänder sig mot mig men börjar strax att skrika och gråta. Jag springer till min lilla kille och ser att han klämt sin tumme i den tunga metalldörren. När jag får se hur hans tumme ser ut så kan jag inte tro annat än att han krossat tummen,såg riktigt otäckt ut. Min mamma ringer till min pappa som skyndar dit för att följa med mig till vårdcentralen. På vägen in till Gnosjö så ringer jag in till vårdcentralen och jag får komma till en läkare på en gång. Läkaren känner och klämmer på hans lilla tumme och konstaterar att det i alla fall känns bra. Så bara hålla koll på om han använder sin tumme,han har 1 vecka på sig sen får de beställa röntgen om det inte är bättre då. Så nu får vi,ursäkta uttrycket,hålla tummarna för att det blir bättre. Just nu är den "bara" svullen,röd och blå. Usch, jag lider med min lilla pojke,gör det ont på honom så gör det ont inom mig också. Ett mammasyndrom? Idag fick jag också tummen ur och skickade in ett "dagens ros" för att jag ansåg att all den personal som tog hand om mig, David och Jen när det blev akutsnitt förtjänar en hel famn med rosor. Nu ska jag bara ta tag i att fixa fotograferingen till tidningen också... En sak i sänder.

Lite gott & blandat

Igår sövde David Theodor i hans rum i sin egen säng för första gången. Det gick ganska så bra faktiskt, även om David var tvungen att lägga sig bredvid honom i sängen i stället för att bara ligga i en säng bredvid. Men alla små steg i rätt riktning så... Men han börjar bli så stor, min lilla kille. Theodor vaknade vid halv 4 och väckte inte David utan kom in till mig och Jen, där har han sovit fram till klockan 8, sen skulle han upp och "springa". Tycker han var duktig i alla fall.

I söndags så "firade" jag och David att det var 9 år (!!) sen vi träffades. Vi har genomlidit en hel del jobbigt men också en massa bra under de här 9 åren. Jag hoppas att vi får minst 9 år till tillsammans. Vi har alltid gått vår egen väg och struntat i vad andra tyckt om att vi är tillsammans och det fortsätter vi med. Det som inte har förstört oss har gjort oss starkare och tryggare tillsammans. Skulle inte vilja få något av de här åren ogjorda. Fick förresten en present av David igår, min absoluta favoritparfym. Min första flaska,som jag köpte på vår resa till Turkiet det året vi gifte oss,tog slut för ett bra tag sedan. Han kan fortfarande överraska mig, David. Det gillar jag.

Nu har vardagen kickat in på riktigt här hemma. David började jobba igen igår och jag började på Vuxen & Barn igen med barnen, men det blir det enda vi ska åka iväg på, annars så blir det väl att umgås med andra mamma-lediga och vänner. Tiden lär ju gå fort ändå kan jag tänka mig, behöver nog egentligen inte fylla upp dagarna med något extra. Mina barn berikar mitt liv så jag slipper ha trista, händelselösa dagar =)