Ofattbart

Vad en del får lida i livet. För en tid sedan så läste jag en bok av tre cancersjuka kvinnor. Alla de här har skrivit bloggar som jag har läst och följt. Två av de tre är idag inte i livet längre,en av dem dog när boken skrevs,en kort efter att boken blev färdig. Men den tredje kvinnan har levt och kämpat mot sin sjukdom fram tills nu. För bara en vecka sedan fick hon och hennes man beskedet att nu finns inget mer man kan göra. Då hennes lever var angripen så har den nu när hon inte medicineras längre börjat släppa in alla gifter i hennes blod så de kan ta sig till hjärnan. Så fruktansvärt. Tänk vad fort det ändå går nu när hon fått veta att det oundvikliga ha kommit. Kan det vara så att hon både fysiskt och psykiskt är redo och kroppen "gett upp"? Jag lider med hennes man och hennes barn som varit tvungna att genomlida sjukdomen. Hela tiden när jag följt hennes blogg så har man ändå upplevt hopp för henne,inte för att hon själv uttalat sig om hopp inför framtiden,utan för att hon alltid skrev så öppet om sitt liv. Hon har påverkat så många människors liv genom att just skänka dem hopp och gett oss en mer ödmjuk syn på våra egna liv och en tacksamhet över livet. Jag menar, jag som varit och är till och från mycket dålig med min värk har fått en tacksamhet över att jag ändå inte är dödligt sjuk, min familj får ju lida när jag är dålig, men jag kommer inte att dö ifrån mina älskade barn på grund av den. Jag känner hopp inför framtiden mer än jag gjort tidigare. Jag kan aldrig förstå hur denna kvinna känner eller tänker idag när hon ligger hemma i sin säng och bara väntar på slutet,det är jag tacksam över. Jag kan aldrig förstå hur hennes man och barn känner i detta nu,men jag lider med dem och de finns i mana tankar. Även i detta nu tror jag många ändå känner hopp för henne att hon ska klara sig ett tag till från det ofrånkomliga. Så jag vill bara tillägna detta inlägg till denna fantastiska,starka kvinna.