Med anknytning till ett gammalt inlägg

Med tanke på att så många har reagerat på mitt tidigare inlägg "tand" så vill jag skriva detta inlägget för att ge en förståelse för hur vi har det jag och min man.
Vi har för det första varit tillsammans i 7 år, så vad vi har gett oss in i har vi nog varit medvetna om LÄNGE. Vi har gått igenom en hel del som förmodligen hade tagit död på vilket förhållande som helst, men vi har tagit oss igenom det. Så till en början vill jag säga detta för att det finns uppenbarligen folk som sitter och läser min blogg och som INTE känner mig eller min man, detta med en som skrev en kommentar till mitt tidigare inlägg i åtanke. Man ska inte analysera in en massa eller läsa mellan raderna i det som man skriver, för ibland kanske folk bara menar just precis det som man skriver och inget annat. Sen om man då tror sig veta allt om andra människor så är det ju något allvarligt fel på den människan, känner du oss inte så läs bara det som jag skriver, inget annat. Jag blir faktiskt rätt så förbannad på såna "besserwissrar" som ska "lära" mig hur jag är eller fungerar genom att bara ha läst ett ynka inlägg på min blogg. Jag och David har inte ens bråkat om den är händelsen mer än den dagen, vi KOMMUNICERADE med varandra och löste det så som normala människor gör det. Sen att jag skrev av mig mina känslor i denna bloggen var kanske dumt av mig, men jag tycker att det är bra att folk får se att vi är normala och kan ha normala gräl med varandra. Anledningen att jag skriver mest om vad vi gör tillsammans med min familj är ju för att vi hittar på mycket tillsammans med dem, men jag skriver ju trots allt mest om Theodors utveckling. Sen så älskar jag ju såklart min familj mer än vad jag älskar Davids familj, såklart. Sen så, ett tecken till på att ,du som skrev kommentaren, inte känner mig är att jag har en helt annorlunda uppväxt än vad de flesta andra har haft där vi i familjen står varandra närmast. Jag gillar Davids familj och vi hälsar på dem så ofta vi kan, men vi hinner inte det. Och sen så är det ju jag som bloggar,klart att jag skriver mest om min familj då.
Sammanfattningsvis kan jag ju säga då att det förra inlägget skrevs i stridens hetta och jag menade inget med det egentligen, mer än att jag var less att kolla på fotboll för att det tog för mycket utav Theodors hemma-tid. Jag har ALDRIG sagt att David måste sluta HELT med fotbollen, bara dra ner på den och välja mellan A -eller B-laget för att inte ha fotboll inplanerad nästan dagligen. David får hälsa på sina kompisar utan mig om han vill det,men oftast vill han ju att jag ska följa med och då gör jag ju det. Jag umgås ju inte med mina kompisar själv heller, vi hittar alltid på saker tillsammans i första hand, inte för att JAG sagt det utan för att vi VILL det. Vilket förhållande fungerar normalt om det är helt kravlöst?? Nä,man måste kunna kommunicera för att kunna lösa någonting. Och David är en väldigt bra och närvarande pappa som tar väl hand om sin son. Jag hoppas att Theodor lär sig allt av honom och blir som sin pappa för då kommer han att göra någon tjej lycklig när han blir stor.
Thats all folks!
Vill bara tillägga att David har läst alla mina inlägg och han tycker inte att det är speciellt synd om honom alls. För er som undrar vart David står i alla mina påståenden som rör både honom och mig så står han alltid bakom mig, för det jag skriver om har vi ju alltid diskuterat hemma först. Han känner sig inte alls kvävd i detta förhållandet för då hade han aldrig fortsatt att leva med mig säger han.