Stress stress stress

Usch vad jag har haft mycket att göra under veckorna länge nu. Känner mig ganska så stressad över allt jag behöver göra men inte hinner med. Det är ju mitt eget fel att jag inte hinner med för att jag kanske planerar dålig för dagen och har mycket inpressat varje dag som jag ska göra. Samtidigt ska jag ju ta hand om Theodor också,men jag har ju bestämt sen långt tillbaka att han aldrig ska bli lidande för att jag är kass på att planera. Jag kanske skulle behöva städa lite oftare hemma,men jag är ju faktiskt inte hemma för att städa, jag är ju hemma för att ta hand om Theodor och det är verkligen ett heltidsgöra just nu. Kan tänka mig att det absolut inte lär bli mindre att göra med honom för att han blir äldre, däremot tror jag att det blir lättare och lättare ju äldre han blir. Han har fått för sig att han måste somna i sin mammas famn vid varje tupplur och natttning, illa. Han är så tung så det blir ganska så jobbigt att bära på honom, men det är samtidigt riktigt mysigt för en dag vill han kanske inte kramas med sin mamma mer så det gäller ju att passa på.

Den 2.a oktober är det besiktning av huset i Nissafors, hoppas att allt är bra med huset så att vi kan göra färdigt köpet för jag vill inte leta mer efter hus nu. Jag vill ju någon gång i framtiden flytta uppåt i landet,men jag flyttar nog aldrig så långt ifrån mina föräldrar. Men även om det kanske dröjer 10 eller 20 år så ska jag upp i landet. Jag har alltid trivts jättebra i Norrland och för all del i Jämtland också, det är friskare luft och ett annat klimat än det är här. Sen är det inte lika svårt att komma in i samhället som det kan vara här i Hillerstorp. Är man "inflyttade" så är det jättesvårt att bli en del i en gemenskap här. Jag hade en syokonsulent på högstadiet som sa till mig i 9:an att hon kanske har väglett någon av mina föräldrar för hon har ju jobbat med dettsa i såå många år. Jag svarade henne att det kan hon inte ha gjort för min mamma är från Luleå och pappa från Serbien, då lutade hon sig tillbaka och satte både armar och ben i kors och sa med avsmak att "jaha, ni är så kallade inflyttade..." Jag tänkte fråga henne vad det annars skulle kallas om inte att man var inflyttad,men jag blev nog för chockad så jag sa ingenting alls. Har tänkt på denna situationen många gånger, jag som var född och uppvuxen här har aldrig direkt kommit in i samhället för att nog de flesta har samma syn på oss som denna syokonsulent. Då tycker jag nog ännu mer synd om de som är helt inflyttade och som kämpar för att komma in i samhället. Är det jantelagen som gäller här eller? Tycker att det borde skett någon förändring med tanke på att det är så många med invandrarbakgrund som flyttat hit,men det verkar inte så. Här kan folk inte ens hälsa på en nyinflyttad, bara glo dumt och vänta tills man hör något skvaller så att man kan som nyfiken ställa frågor till den stackars nyinflyttade sen. Träffade en tjej igår som är från Pajala, jättetrevlig och snäll tjej men hon tycker att folk är konstiga här i just Hillerstorp. Det tog flera månader innan någon ens sa hej till henne när hon skulle handla på ica. Inte konstigt att det finns så mycket mobbning hela tiden på skolan här när inte ens de vuxna i samhället är beredda att ens vara trevliga mot andra vuxna... Ska bli skönt att flytta här ifrån, jag vill inte att Theodor ska växa upp här och få kämpa sig in i samhället och kanske få gå igenom mobbning på skolan osv. Vi håller tummarna för att de inte lägger ner skolan i Nissafors innan han får börja skolan =)

Oj oj, jag kom visst in på en massa annat nu, men detta är ju faktiskt något som gör att man känner sig stressad och kanske får mycket press på sig, man mår i alla fall inte bra av ett sånt här samhälle. Kan ju tillägga att Hillerstorp är ett ställe där alla är släkt med alla, att man kan vara gift och skaffa barn med sin kusin säger ju en hel del om samhället här också...
Jag avslutar med en bild från Theodors dop,vi tillsammans med pensionerade prästen Paul Lundell-en bra präst och människa.